Jag som skriver detta heter Agnetha. Min mamma heter Tyyne, född Uutela. Hon kommer ursprungligen från Salla i nordöstra Finland, men evakuerades till Sverige under kriget. Där träffade hon min pappa Sigvard Pettersson och på den vägen är det.

Jag har försökt intervjua min mamma om händelserna i Finland.
Vissa årtal och händelser är svåra att komma ihåg, så vi får reservera oss för eventuella minnesluckor.

Min mormor hette Emilja Åfeldt (kallades Emmi), född 1889, död 1977.
Morfar hette Sihveri Uutela (kallades Sippa), född 1891, död 1955.
De fick 8 barn.

Mormor Emmi kom från Lohja i södra Finland. I detta område fanns många svensktalande, därav det svenskklingande efternamnet.
Morfar Sippa kom från Salla kyrkby i nordöstra Finland.
Mormor kom som piga upp till Salla. Där träffade hon morfar och de bosatte sig inne i kyrkbyn.

Av barnen så föddes först äldsta flickan Sirkka 1913 och sedan broder Esko 1917. Esko dog 2003.

År 1918 for Sippa till Ryssland (troligen för att köpa eller sälja spannmål). Han åkte dit med häst och kärra, eftersom avståndet var tämligen nära. Under tiden han var där, så stängdes gränsen mellan Finland och Ryssland pga de oroligheter som då rådde och Sippa blev mot sin vilja kvar på ryska sidan. Familjen visste inte var han var, eller om han ens levde. Men det visade sig att Sippa var i livet – han kom tillbaka två år senare, år 1920. Han kom hem med hjälp av engelska främlingslegionärer. Han har aldrig velat berätta vad som egentligen hade hänt och vi har tyvärr inte frågat medan tid fanns.

När Sippa kom tillbaka till Finland föddes dottern Salme, år 1921. Man kan kalla henne ”Rysslands gåva”. Salme dog 2005.

De övriga barnen föddes:
Tyyne (1924)
Uula (1926, död 1975)
Rauha (1928, död 2006)
Kalle (1930, död 1992)
Vappu (1936)

Barnen hade också en fosterbror som hette Aate, men han dog senare i kriget år 1944.

Vinterkriget
Hösten 1939 fick familjen Uutela order om att tömma några av sina rum i familjehemmet - finska soldater skulle då disponera två rum plus stora köket. Soldaterna var i beredskap.

En dag i månadsskiftet november/december gick flyglarmet och familjen förstod att kriget hade börjat.

Dagen efter, på morgonen kl 8.00, fick de order om att infinna sig på en av affärerna kl 13.00 och där väntade en buss för vidare transport. De skulle få ta med sig mat för fem dagar och i övrigt, kläder o d, så mycket som de kunde bära i händerna.

Pappa Sippa och en av döttrarna – Salme - tvingades stanna kvar i Salla och sköta om kreaturen och fungera som brandvakter. Resten av familjen fördes till Tornedalen (finska Juoksenki). Salme och Sippa kom dit ca en vecka senare. När de två skulle åka, var det så bråttom att de var tvungna att göra sig klara inom 5 minuter. Salme satt just och mjölkade en ko, men fick inte ens göra det klart. Djuren bara lämnades kvar och de blev senare avlivade av finska soldater.

Familjen Uutelas första evakueringsställe 1939 i Juoksenki

I Juoksenki stannade familjen Uutela till 1940, då det blev fred. Det var på vårvintern. De fick då veta att Salla blivit förlorat till ryssarna i kriget.

I Juoksenki blev Tyyne kvar ett tag för att jobba på en affär. De andra flyttades till Sodankylä (norr om Rovaniemi). En dag kom pappa Sippa tillbaka till Tyyne och sa att nu skulle flickorna från Salla konfirmeras, så då fick Tyyne följa med till Sodankylä. Konfirmationsläsningen pågick ca en vecka. I Sodankylä stannade de totalt några månader. Under den tiden arbetade Tyyne med att dela ut kläder till evakuerade (kläder som hade kommit i hjälpsändningar från Sverige).

Sen flyttades hela familjen Uutela och övriga Salla-bor, som befunnit sig i Sodankylä, till en by i närheten av Kemijärvi i nordöstra Finland. Byn hette Vuostimo. Där fick familjen Uutela bo i ett hus i närheten av Salmes fästmans gård. (Salme hade förälskat sig i Lauri, en av de finska soldaterna som hade huserat i hemgården i Salla under beredskapstiden).

I fredsavtalet hade bestämts att en järnvägsbro över Kemijärvi träsk skulle byggas. Ryssarna krävde att man skulle ha järnväg ända från Kemijärvi till ryska gränsen vid Kelloselkä.

Salme började arbeta i matserveringen som hörde till brobygget. Salme skaffade jobb även åt Tyyne. Tyyne fick dela ut mat till rallarna, ta betalt och klippa ”ransoneringskuponger” till en lång, lång kö av arbetare. Salme började senare hjälpa till med att pumpa luft åt de dykare som arbetade i brobygget.

I Kemijärvi stannade Tyyne ca 2 år.

Tyyne i Kemijärvi år 1941.
Det fanns uppenbarligen trevliga tidsfördriv också...

Fortsättningskriget
Medan Tyyne var i Kemijärvi hade ”fortsättningskriget” börjat. Tyskarna kom då till Finlands undsättning mot ryssarna.

En gång när systrarna Salme och Tyyne plus några bilar och annat folk skulle åka med färjan över Kemijärvi träsk, hördes en kraftig smäll och ett stort rökmoln steg upp mot himlen. De såg liksom en ”silverfågel” uppe i skyn - det var ett ryskt flygplan som släppte bomber över Kemijärvi. Det var första gången som Kemijärvi bombades. Två gårdar förstördes helt. Färjan fick återvända och folket sprang in i skogen och gömde sig, men de fick snart beskedet att faran var över för denna gång.

När tyskarna kom till området så byggde de själva en träbro över Kemijärvi träsk. Det gick på en vecka.

Salme gifte sig med Lauri och bosatte sig i Vuostimo, men blev ganska snart änka då Lauri stupade i kriget. Dottern Kaarina föddes 1943, endast fem dagar efter att Lauri stupat.

Salme med lilla Kaarina

Salme, Kaarina och Tyyne flyttade till Rovaniemi och Salme började där jobba på en ”soldatkiosk”. Hon skaffade plats även åt Tyyne, på en fotofirma. Där retuscherade hon och satt i kassan. Många tyska soldater fanns bland kunderna.

I februari 1944 var det vackra månskensnätter, men varje natt gick flyglarmet och de fick springa ca 1 km till en skola där det fanns ett skyddsrum. Det var Tyyne, systern Salme och lilla Kaarina, som då var bara en baby. Ibland var det flera gånger per natt som de fick springa den sträckan. Då och då bombades det, men Tyyne och de andra hade turen att aldrig bli träffade.

Medan tyskarna var i Finland, så fick folket tillbaka Salla och alla som ville fick flytta dit igen och bygga upp sina gamla ägor och bostäder. Alla gamla hus var nämligen förstörda redan i vinterkriget (1939). Den gången var det finska soldater som brände ner Salla efter sig, för man ville inte lämna något kvar åt ryssarna. Därför tvingades det återvändande folket nu att bygga upp nya gårdar i Salla. Året var nu 1944. Först gjorde de provisoriska mindre ”baracker” att bo i, medan de byggde större gårdar.

Återuppbyggnad av hus i Salla år 1944. Många familjer hann bara
bo ett par veckor i sina nya gårdar innan det var dags att fly igen.

Under denna sommar reste Tyyne tillfälligt från Rovaniemi hem till Salla för att hjälpa till med slåttern, eftersom bröderna Esko och Uula fortfarande var ute i krig. En dag när Tyyne och hennes mamma och pappa skulle ro med båt till platsen där de skulle hålla på med slåttern, hördes helt plötsligt ett flyglarm. Som tur var fanns det en stor videbuske på stranden. Därunder gömde de sig och på håll kunde de höra maskingevärssmattret från striderna. Ingen kom dock till skada vid denna strid.

Familjen Uutela (pappa, mamma och några av barnen) flyttade in i den nybyggda gården samma dag som fosterbrodern Aate begravdes. Han hade dött i kriget.

Men bara en vecka hann familjen Uutela bo i sin nya gård - sen fick de fly igen! Då skulle tyskarna köras ut ur Finland och det var för farligt att stanna kvar. Familjerna från Salla evakuerades till finska Karunki vid Torneälven. De finska soldaterna såg till så att även kreaturen flyttades denna gång.

Från Rovaniemi skulle Salme evakueras med sin lilla Kaarina och det sades att alla skulle åka, så även Tyyne gick och satte sig i tåget. Då kom en myndighetsperson som sa: ”Alla som är ensamma ska ut ur tåget!” Salme och Kaarina fick däremot åka med.

Tyyne fick ensam lämna tåget och leta sig tillbaka i det becksvarta mörkret och hon var mycket rädd. Hon sprang med bultande hjärta den långa vägen tillbaka till sin bostad och hela tiden tyckte hon sig höra förföljande steg. Tyyne kom tillbaka till bostaden, men den var redan tömd på allt, så det var bara en helt tom lägenhet hon mötte - inte ens en klocka hade hon. Där lade sig Tyyne att sova direkt på golvet, helt utan sängkläder eller annan utrustning. På morgonen när hon vaknade visste hon inte vad klockan var, men hon bestämde sig för att söka reda på sin kusin Tuulikki som också bodde i Rovaniemi. Dit anlände Tyyne redan vid 7-tiden på morgonen. Med Tuulikki bodde Tyyne en vecka. Under den tiden behövdes ej några matransoneringskuponger, eftersom det var så lite folk kvar i Rovaniemi.

Efter en vecka stängdes alla affärer i Rovaniemi och Tyyne och Tuulikki verkade vara bortglömda. De gick till ett evakueringskontor och frågade vart de skulle ta vägen. De fick då veta att de skulle få åka till det ställe dit några andra Salla-bor hade åkt, nämligen finska Karunki.

Resan till Sverige
Tyyne och hennes kusin hade absolut ingen mat när de lämnade Rovaniemi, så de fick i nöd stjäla en hel kasse morötter för att ha något att äta i tåget. Detta minne har satt djupa sår i Tyynes hjärta – hon är en mycket ärlig person och att behöva stjäla för att överleva kändes oerhört svårt.

Tyyne och Tuulikki kom till Tornio och fortsatte sen till finska Karunki en natt. Där fanns också Tyynes pappa Sippa kvar, men resten av familjen Uutela hade flyttats till Sverige. Familjens kreatur var också redan sänd till svenska sidan. Dagen efter for Tyyne och Tuulikki över älven till svenska Karungi. Även karlarna som var på finska sidan flyttades över då, däribland Tyynes pappa.

Tyyne (och hennes pappa) skulle få stanna i svenska Karungi en tid. En massa kreatur fanns där, så Tyyne fick i uppdrag att sköta om djuren. ”Jag kan inte ens mjölka” sa Tyyne. ”Då får du lära dig” sa evakueringspersonalen.

De stannade i Karungi ca 2 veckor. Man kan säga att denna tid i Karungi var som en karantänsvistelse.

Svenska militärerna lagade mat, men den var otroligt söt i finnarnas smak. Finnarna hade levt utan socker länge (socker hade man fått köpa bara på ransoneringskort, det var en bristvara).

Sen skickades flickorna (ej pappa) vidare med tåg till en by någon mil utanför Skellefteå, nämligen Klutmarks station. De var 2 flickor och ca 10 kor i varje järnvägsvagn, så de var ganska smutsiga när de kom fram. I Klutmark berättade tolken att nu skulle de få vandra en mil tillsammans med kossorna. Då kom de fram till Stensträsk, Burträsk. Där fick flickorna ligga i köket i John Lundmarks hem, därefter fördelades de i olika bostäder. Tyyne hamnade i Stensträsk hos familjen Emil & Dagny Nilsson. Hon visste inte då var resten av familjen Uutela var. Pappa hade blivit kvar i Karungi.

En dag såg man på håll att det kom hästar på vägen i Stensträsk. Då sa Tyynes kompis ”det är säkert finnar som kommer” och de sprang dit för att titta. Och tro det eller ej - men bland dessa män var Tyynes pappa! ”Vet du var mamma är?” var det första han sa, men det visste inte Tyyne.

Flickorna berättade för tolken att denne man var Tyynes pappa Sippa och då fick också han stanna i Stensträsk. Sippa och en man vid namn Nestori fick bo i Sigvard Petterssons hem, i det som idag är TV-rummet (men då var det ett s k ”sommarkök”).

Tyynes pappa for ofta in till Burträsk och lyckades där ta reda på att resten av familjen Uutela befann sig relativt nära, nämligen i Lövånger. Man ordnade så att även de fick flytta till Stensträsk och de fick bo i bagarstugan som nu finns på Ernst Petterssons gård. Där bodde alltså mamma Emmi, pappa Sippa och barnen Sirkka, Kalle och lilla Vappu, då ca 8 år. Rauha fick bo med Tyyne hos familjen Nilsson. Hela den del av familjen som befann sig i Sverige var därmed samlad i Stensträsk, Burträsk. Tyynes två övriga bröder, Esko och Uula, var med i kriget hemma i Finland. När freden slöts i Finland, skickades Esko och Uula till Kälviä i mellersta Finland, där många andra Salla-bor också befann sig.

Åter till Finland
I Stensträsk bodde familjen Uutela kvar över sommaren 1945. På sensommaren for man tillbaka till Finland, men då hade de återigen inget hem att komma till. Den nya gården, som Sippa hade byggt upp i Salla år 1944, var nerbränd och marken fanns nu på ryska sidan. Salla var alltså åter förlorat till ryssarna.

Familjen Uutela gör sig redo för hemresa till
Finland sensommaren 1945.

Familjen Uutela fick då först bo hos en person i Korpikylä (i Tornetrakten, på finska sidan), men flyttade sen till en liten ”ladugård” i närheten. När alla skulle sova, var golvet fullt av barn och det gick inte att ta ett enda steg - så litet var det. Det var bara mamma Emmi och pappa Sippa som hade en säng.

Tyyne for också hem till Finland (till Korpikylä) på hösten 1945. Där jobbade hon en tid på sjukstugan i Ylitornio (finska Övertorneå). Julhelgen 1945 kom Sigvard från Stensträsk dit och ”hämtade tillbaka” Tyyne till Stensträsk. De hade tänkt gifta sig den 20 januari 1946 (på hennes födelsedag), men personhandlingarna var då fortfarande inte klara, så bröllopet fick flyttas till den 27 januari 1946.

Sigvard

Resten av Tyynes familj, som hade bott en tid i Korpikylä, fick så småningom åka tillbaka till den region som är nuvarande Salla. Egentligen ville de få bostad i kyrkbyn, men man blev tilldelad ett markområde i ”ödemarken”, i ungefär samma storlek som man hade haft tidigare. Det första pappa Sippa gjorde, var att bygga upp en liten bastu – så klart! Sen byggdes en större bastu och där bodde mamman, pappan och några av barnen under en hel vinter medan pappan och sönerna byggde upp en ny gård.

Det senaste hemmet som morfar Sippa byggde upp
efter evakueringen

Mormor Emmi i sitt kök

Noterat av Agnetha den 14 april 2004

Fler bilder från Salla m m - klicka på detta galleri.

Dikt skriven av Margareta Andreasson, Åbyn/Burträsk,
om de finska flyktingarna, klicka här

Not: Det gamla Salla ligger öster om den nuvarande gränsen (på ryska sidan) och heter på nyare kartor Kuolajärvi. På västra sidan om den nya gränsen (dvs i Finland) finns idag det nya Salla, som på äldre kartor heter Märkäjärvi. Det gamla Salla avträddes till Sovjetunionen vid freden i Moskva den 12 mars 1940.

Utdrag från finska Riksarkivet, klicka här