På hösten -44 då jag var elva år
kom flyktingar från Finland, ett minne som består.
Det var av gamla, unga och barn en skara stor
och vägen genom byn lyste vit av finska kor.

De hade flytt från hemmen som skövlats och förstörts
och människor och husdjur med järnvägsvagnar förts.
Det hemska, grymma kriget kom närmare liksom
till våra lugna trakter då flyktingarna kom.

Det blev att ordna husrum, det var ett spring och stök,
tre unga flickor hamna i vårat sommarkök.
Och för oss barn var detta en händelse så stor,
och vårat gamla hönshus var fullt av finska kor.

Två ord på finska hade han lärt sig först, min far
det orden "tervetuloa" och "olkaa hyvä" var.
Men han sa "varsågod" när dom kom till gården vår
och sen sa han "välkommen" när dom fick kaffetår.

Ja, "våra" finska flickor vi tyckte mycket om,
dom kunde ingen svenska när hit till oss de kom.
Vi kunde ingen finska, men det gick bra ändå,
vi lärde "yksi kaksi", dom lärde "ett och två".

De jobbade i lagårn, slet hårt med flaska stor,
och då och då så tvätta dom alla sina kor.
Att åka spark till grannbyn och bada bastubad
det gjorde tös från Finland så lycklig och så glad.

Men pojkarna i byn dom kom hit å hälsa på
och två det var som börja att komma då och då.
De hjälpte "våra" flickor och gick där par om par,
i arbetet i lagårn då lördagskväll det var.

Ibland låg vi på utkik på gamla lagårdsvind
och kom då nån av grabbarna traskande dit in
En gammal dammig tomsäck ner i hans huvud kom
för våra flickor borde dom inte bry sej om.

Men friarna dom gick inte alls att skrämma bort
och två av våra flickor blev fruar inom kort.
De stannade i Sverige, jag möter dem ibland,
den tredje vände åter till älskat fosterland.

Och i sin by i Finland hon fann sin hjärtevän,
hon gifte sig, vi såg henne aldrig mer igen.
Men julkort hon oss sände vartenda år ändå
och fler och fler blev namnen som präntats däruppå.

En vårdag kom en hälsning, och kall blev solens glöd;
Ett brev med svarta kanter! Vår Anniki var död.
Vår kära flyktingflicka hon hade nått sin hamn,
sen kom ej flera julkort med vackra, finska namn.

Så skifta minnesbilder från tider som ha flytt
och sorg- och glädjestunder kan manas fram på nytt.
Den hösten -44 och våren -45
knöts vänskapsband med Finland i många svenska hem.